Vi förutsätter att vi ska vara friska hela livet. Man ska
kunna gå , gapa, äta, dricka, tala , höra o s v hela livet. Vi tar det för
givet.
Men, när det inte längre är givet, då tar vi för givet att
vi ska få vård. Kan vi ta det för givet, att vi ska få vård? Ja, vi kan
fortfarande ta det för givet. Man försöker nagga det givna i kanten. Man sänker
sjukersättningen. Man prioriterar tillgänglighet men för vilka? De som kräver
antibiotika efter en dags förkylning eftersom de är så oumbärliga på jobbet. De
som ska ha antibiotika till sitt barn så de inte behöver Vabba så länge, eller
för att hysteriska dagisfröknar vägrar ta emot snoriga barn.
Om man är gammal, multisjuk (vilket många gamla är) då kanske man inte har
samma möjligheter att via ”Mina vårdkontakter” få hjälp, eller komma in till
lättakuten. Då är man lågprioriterad. En vårdcentral får högre ersättning för
ett ”hälsosamtal”l med en fullt frisk person än för ett hembesök hos en multisjuk
gamling.
Har man däremot råkat ut för en olycka, livshotande skador,
eller svåra följder av livsstilssjukdomar då får man faktiskt en alldeles
utomordentlig vård.
Om ”samtalen” som nämndes ovan, ledde till en förbättring av levnadsvanor och
därmed bättre hälsa hos befolkningen så vore ju mycket vunnet. Men så länge vi
inte har ett samarbete mellan hälsomyndigheter, livsmedelsindustri och andra
organisationer/institutioner så kommer vi inte framåt. Vad som är hälsosamt ena
dagen fördöms nästa dag. Pendeln slår hela tiden fram och tillbaka. Det talas
hela tiden om dieter med lika många bokstavskombinationer som diagnoser på
oroliga barn. VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ VANLIG MAT????
Själv har jag åtnjutit den mest eminenta, vård alla de gånger
som jag varit i behov av den.
Jag opererades för hjärtfel när jag var 10 år (1958, ett år innan
hjärt-lungmaskinen kom)
Jag drabbades av blindtarmsinflammation 1972.
Jag lider av hypertoni och hyperlipidemi,(klara livsstilssjukdomar)j
jag fick en tonsillcancer för 6 år sedan, vilken behandlades med hjälp av
vårdkrävande resurser på allra främsta spetsnivå.
Vad vill jag då ha sagt med detta? Jo, att vi har en
fantastisk sjukvård i Sverige! Att de nedskärningar som görs inom primärvård
och akutvård hela tiden drabbar den personal som dagligen får slita häcken av
sig för att ändå vidmakthålla kompetensen, professionellt bemötande, och inte
minst empatin. Man känner frustration när man inte hinner ta den där koppen
kaffe med nybakat bröd, stunden som för
patienten är kanske mera värdefull än den injektion man gett. Att på grund av
platsbrist inte kunna operera patienten som haft smärtor så länge. Personal
inom offentlig och privat vård drabbas lika. Min svartaste vision är att vi
hamnar i samma situation som USA. Att frågan om möjlighet till vård för alla
ska bli så kontroversiell att den ska kunna fälla en humanistisk president, Att
det införs enbart privata vård försäkringar.
Hur fan kunde det bli så här? Vår sociala välfärd har kostat
umbäranden, blod och liv. Vem har svikit hjältarna som stred för vår välfärd.
