Det är bättre att vara rik och frisk än fattig och sjuk

Vi förutsätter att vi ska vara friska hela livet. Man ska kunna gå , gapa, äta, dricka, tala , höra o s v hela livet. Vi tar det för givet.

Men, när det inte längre är givet, då tar vi för givet att vi ska få vård. Kan vi ta det för givet, att vi ska få vård? Ja, vi kan fortfarande ta det för givet. Man försöker nagga det givna i kanten. Man sänker sjukersättningen. Man prioriterar tillgänglighet men för vilka? De som kräver antibiotika efter en dags förkylning eftersom de är så oumbärliga på jobbet. De som ska ha antibiotika till sitt barn så de inte behöver Vabba så länge, eller för att hysteriska dagisfröknar vägrar ta emot snoriga barn.
Om man är gammal, multisjuk (vilket många gamla är) då kanske man inte har samma möjligheter att via ”Mina vårdkontakter” få hjälp, eller komma in till lättakuten. Då är man lågprioriterad. En vårdcentral får högre ersättning för ett ”hälsosamtal”l med en fullt frisk person än för ett hembesök hos en multisjuk gamling.

Har man däremot råkat ut för en olycka, livshotande skador, eller svåra följder av livsstilssjukdomar då får man faktiskt en alldeles utomordentlig vård.
Om ”samtalen” som nämndes ovan, ledde till en förbättring av levnadsvanor och därmed bättre hälsa hos befolkningen så vore ju mycket vunnet. Men så länge vi inte har ett samarbete mellan hälsomyndigheter, livsmedelsindustri och andra organisationer/institutioner så kommer vi inte framåt. Vad som är hälsosamt ena dagen fördöms nästa dag. Pendeln slår hela tiden fram och tillbaka. Det talas hela tiden om dieter med lika många bokstavskombinationer som diagnoser på oroliga barn. VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ VANLIG MAT????

Själv har jag åtnjutit den mest eminenta, vård alla de gånger som jag varit i behov av den.
Jag opererades för hjärtfel när jag var 10 år (1958, ett år innan hjärt-lungmaskinen kom)
Jag drabbades av blindtarmsinflammation 1972.
Jag lider av hypertoni och hyperlipidemi,(klara livsstilssjukdomar)j
jag fick en tonsillcancer för 6 år sedan, vilken behandlades med hjälp av vårdkrävande resurser på allra främsta spetsnivå.

Vad vill jag då ha sagt med detta? Jo, att vi har en fantastisk sjukvård i Sverige! Att de nedskärningar som görs inom primärvård och akutvård hela tiden drabbar den personal som dagligen får slita häcken av sig för att ändå vidmakthålla kompetensen, professionellt bemötande, och inte minst empatin. Man känner frustration när man inte hinner ta den där koppen kaffe  med nybakat bröd, stunden som för patienten är kanske mera värdefull än den injektion man gett. Att på grund av platsbrist inte kunna operera patienten som haft smärtor så länge. Personal inom offentlig och privat vård drabbas lika. Min svartaste vision är att vi hamnar i samma situation som USA. Att frågan om möjlighet till vård för alla ska bli så kontroversiell att den ska kunna fälla en humanistisk president, Att det införs enbart privata vård försäkringar.

Hur fan kunde det bli så här? Vår sociala välfärd har kostat umbäranden, blod och liv. Vem har svikit hjältarna som stred för vår välfärd.